Min mor lärde mig att man inte ska svära, men FAN vad bra dessa underbara Vienna Acoustics är. (Jag antar att jag brås på min far).
Jag blir alltid lite smått chockad varje gång jag kopplar upp mina Beethoven Baby.
"Baby" ja. Det är inget "litet" över dessa högtalare. Det är inget beskedligt eller småskaligt överhuvudtaget. De har bett så det räcker och blir över. Det gillar jag.
Kopplar jag upp storebror Liszt smilar jag från öra till öra och jag kan verkligen spela allt. Ja allt. Jävlar vad roliga de är att lyssna på. Kopplar jag upp nya minstingen Haydn sker det något magiskt i mellanregistret och mina ögon tåras nästan...
Dessa Vienna...
De är en konstant förälskelse. Det märks att det är något eldigt över dem. Något jag behöver krydda mitt liv med.
Mina anläggningar har alltid varit som mina förhållanden. De långvariga har alltid varit de eldiga och intensiva. De kan göra mig överväldigad och bitvis frustrerad, men jag har aldrig haft tråkigt! De har alltid gett mig något jag behöver och alltid i rätt ögonblick. Det kan vara närhet, glädje, jävlarannama eller bara ren romantik eller barnslig förtjusning. Men de ger mig alltid en känsloupplevelse!
Apropå mina föräldrar. Min far har alltid sagt till mig att "vi inte får det vi vill ha, vi får det vi behöver". Och jag behöver Vienna i mitt liv. Jag får jag passion... lycka... glädje...
men framför skänker de mig...
Liv.
Jag kan inte önska mig mer.
